Saaandrews...

Jag saknar dig <3

Jag har så mycket jag vill få ur mig,
men kan inte få ut de i ord...
Det var länge sen jag kände såhär.

Ibland förstår jag mig inte på er, ni tänker ju inte för fem öre. Ni tänker inte före ni handlar. Sen slingrar ni er ur konsekvenserna. Det räcker inte bara att säga förlåt och hoppas på att allt blir bra igen. Vi har känslor,även om ni ibland inte verkar tro de.
Jag hade hoppats på att de inte skulle bli såhär, men så blev det. Det blev som jag trodde. Jag känner mig helt tom, vet inte längre vad jag ska säga, vet inte längre vad jag ska skriva. Jag tror inte ens att du bryr dig, för de verkar inte så i alla fall. Ne nu får jag inte ur mig mer. De kommer la nån annan dag...

/Sandrews...

Nu får de bli ändring på det här, jag måste ändra mig,kan inte fortsätta som jag gör.

Aldrig glad, aldrig sur, alltid ensam...

Ibland undrar man om folk över huvutaget har någon hjärna. Och om dom nu har de så vet de inte hur man använder den..

Jag pallar inte vara den som ligger i kläm, de är jag som får ta skiten även om ni inte fattar de, de är jag som lider inte ni. Jag kan sitta och stirra in i väggen i flera timmar och de enda ni gör är att kolla.. Ni pratar inte ens med mig, jag vet inte om jag orkar med detta längre, de börja gå för långt nu. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, pallar inte vara den som klagar, hoppades på att ni skulle förstå ändå. Men tanke på hur jag beter mig, jag säger inte ett ord. Ni ser mig stå där, själv, ändå går ni bara förbi och säger hej. Ni går tre meter framför mig, ni vet att jag är bakom, själv, ändå fortsätter ni gå som om ni inte hade sätt mig...

Jag bryr mig egentligen inte, för jag känner inte så. Men de är bara tanken på hur, jag hade inte haft mage till att göra så. Jag menar du vet ju inget, det skulle lika gärna kunna varit så. Jag blir så arg av bara tanken, och sen att du kan säga som du gör. Gösta du förstår mig för du är nästan lika sne som ja. Men du verkar inte tänka på samma sätt som ja. Men de är nog så du fungerar. Jag kallar de dålig stil, använd hjärnan ibland...

Tack vänner för att ni finns, ily <3

Hösten kommer och allt bara faller. Ju mörkare de blir ju ensamare känner man sig.. När vädret är som de är nu, regn regn och åter regn så behöver man någon att prata med. Men vem ska man vända sig till? Vem orkar lyssna på de jag har att säga? Vem orkar bry sig om orden som kommer ut ur munnen på mig? Ne jag ska bara vara tyst och le...

De känns som att börja om från noll igen. De bara högg till i mitt hjärta. Jag vet att jag inte har med de att göra. Jag vet att jag inte ska bry mig. Jag vet så mycket men det funkar inte ändå. Jag vet ju inte ens om de stämmer men jag skulle gissa på de. De känns ändå förjävligt, vill inte att de ska vara så. De var bara tvunget att bli så nu, nu är jag som minst kan klara av de. Jag har fått nog ändå...

de gör så ont vet inte vad jag ska ta mig till...

Kan inte ens komma hem utan att du skriker åt mig? Säg åt mig att du vill att jag kommer hem istället för att du skriker på mig när jag kommer hem. Jag orkar inte med att ha de så här mer...

Nu har jobbet börjat igen och det är mycket i skolan, jag vet inte om jag kommer klara av båda. Men jag måste för jag behöver pengar och skolan har jag inget val, för jag måste ju gå i skolan i alla fall.
Nu sitter jag i Nathalies skola, hon sitter på lektionen men dom har ingen lärare, jag hade gått för länge sen.

Nu är det bara 3 dagar kvar tills jag fyller den meningslösaste åldern någonsin, 17år...

Ne nu blir det till att stanna hemma... orkar inte vara ute längre eller i alla fall inte här... rädda mig...

Nu orkar jag inte vara sjuk längre...

Jag gav det en chans för jag trodde det skulle bli bättre, men så fel jag hade. Jag försöker att inte bry mig men det går inte längre. Jag stänger ute allt och blir kall och tyst. Vet inte hur jag ska kunna förklara det utan att det kommer ut fel. Det enda jag kan göra är att hoppas att du förstår utan att jag säger något, för jag vill inte att allt ska bli fel...

Nu klarar jag inte av det längre, nu är allt bara för mycket, snart bryter jag ut i gråt kan inte hålla mig längre. Ni märker inte ens att jag inte är som vanligt, jag brukar vara gladare. Jag känner mig utstängd, förut var det alltid du och ja, men nu är det du och hon. Visst att ni kanske prata om era saker, men ni försöker inte ens göra så att jag kanske förstår.
Visst har jag kommit närmre er andra och det är underbart. Men vi kunde prata om allt med förut bara försvinner mer och mer. Ni hör inte ens av er längre, utan det får jag göra. Jag begär inte att det bara ska vara ni, men det ska väl inte heller bara vara jag ?
Jag som mådde så bra förut, vart tog det vägen? Vart på vägen tappade jag det ?
Jag har alltid funnits här om det var något, men nu när jag behöver någon att prata med finns de inte där...

För du vet, kärlek handlar inte om hur mycket man kan få, utan hur mycket man kan och vill ge. Det handlar inte om att ge upp, utan att hålla fast . Och det handlar inte om hur man säger "jag älskar dig", det handlar om hur man visar att det verkligen e sant!

Jag snodde den, men jag tyckte den var så bra.

Jag som trodde att denna sommaren skulle bli så bra, när jag var fri och kunde göra vad jag ville. Men inte det, utan denna sommaren har bara varit allmänt tråkig. Det har inte hänt så mycket som jag hade hoppats på. Allting började ganska bra. Men vet inte om det var ja som sabbade det eller om det var så som du sa? Men nu ska allting gå tillbaka till normalt igen. Skolan börjar och det är dags att vända tillbaka dygnet. Allting kommer bli lika tråkigt som vanligt.
Det känns som om allt har blivit bätte nu, nu finns det folk jag kan prata med igen och det känns bra. Men ändå det är något jag saknar, som sagt jag vill ha någon jag alltid kan luta mig mot. För känslan att ha någon där 24-7 är underbar, kanske inte alltid med för det mesta. Man vet i allafall vem man ska ringa när man har det jobbigt, eller vem man ska ringa när man har något kul att berätta. Man vet att det alltid är någon som är där och ställer upp och lyssnar, även hur ointresant det än kan vara. Jag behöver någon som alltid finns där. Men det kommer la någon dag när jag minst anrar det. Men men sånt är livet...

Jag vill bara skrika ut allt jag känner, tycker och tänker men då kommer allt bara att bli fel. För jag vet inte ens vart jag har mig själv längre. Allting har bara känts så konstigt nu på senaste, det finns så mycket i huvudet som bara måste ut. Jag orkar inte längre ligga i sängen på kvällen och inte kunna somna för att jag har för mycket att tänka på. Jag vill bara att någon ska ringa mig för att prata, eller gå på café med någon och sittar där i timmar och bara prata och allt.

Jag vill inte....

Just nu vet jag inte vad som är upp och ner i mitt liv, för det mesta känns fel. Jag känner mig så ensam, känns inte som om jag har någon att luta mig mot längre när jag mår dåligt... Det känns inte som om jag kan ringa någon och prata med om mina problem. Jag håller bara allting inom mig, och jag sprängs snart och bara börjar gråta. Förut kunde jag känna att jag var speciell för någon och att jag betydde något. Men nu är det inte ens någon som ringer till mig när dom har problem eller bara vill prata. För nu är jag helt själv... Det känns om att det alltid är jag som tar kontakt med folk om jag vill vara med dom, visst klart att jag också ska ta kontakt men det är vel inte bara jag som ska göra det? eller kanske har fel... Visst jag har inte bårkat med någon eller något sånt, men det är bara det att jag är typ bra kompisar med alla. Men det finns inte längre någon jag kan prata med om allt. För ni som känner mig vet att jag har jätte svårt att öppna mig för folk och berätta för dom hur jag mår. Men man måste ha en sån person i sitt liv. En man vet att man kan ringa även om klockan är 7 på morgonen eller 2 på natten. Det finns vissa nätter jag bara ligger vaken och tänker. Jag har så mycket inom mig med ingen att dela det med. Som sagt jag känner mig själv i min ensamhet..





Nu har jag äntligen kollar klart på sex and the city boxen, helt underbar serie. Men det har även fått mig att tänka på både kompisar och kärlek. Och just det där med kärleken, jag behöver nog veta att det är någon som tycker om mig för den jag är. Även om det är en kompis eller en kille, bara det är någon. Just nu hade det varit underbart med en kille som man kan ligga och krama på kvällarna eller ligga och prata i telefon i flera timmar.. Ha någon att dela allt med, men jag är nog ganska tillbaka dragen just nu, är så rädd att jag ska bli så sårad igen. Så som du sårade mig, allting kom bara som en shock. Jag hade inte ens en aning.

Men nu har det ändå snart gått tre månader sedan allt hände, men jag känner mig redo att gå vidare och försöka hitta någon ny. Men det är inte så jävla enkelt som man vill att det ska vara.

Kärlek det är bara för komplicerat! Varför kan inte ens sak som är så underbar bara vara enkelt? Visst ibland kan den var outhärdlig men det är oftast det man saknar när man inte har sin kärlek kvar. Varför är det så svart att vara ensam? Det enda man gör när man inte har någon, är att leta efter någon. Visst har man roligt när man är singel och vara fri. Den enda man behöver tänka på är sig själv, men ibland vill man behöva bry sig om någon annan. Konstigt nog är man aldrig nöj med det man har. Oftast är det underbart att ha någon vid sin sida, fast ibland kan det vara så att man tänker "fan va skönt det hade varit att vara singel nu" Men när man väl är det så vill man ha någon vid sin sida.
Kärleken är inte alltid som man vill ha den!

Jag är nu hemma igen efter att ha varit i Sundsvall en vecka. Vi skulle åka hem när jag började trivas där uppe, men det var ändå skönt att komma hem till alla här hemma. För jag har saknat er så otroligt mycket. Jag har en känsla i magen av att jag har saknat er mer än vad ni har saknat mig, men det är ju inte så konstigt för ni har varit flera som har varit kvar här hemma och jag har varit själv. Men nu när jag är hemma kommer allt bli som vanligt, men jag hoppas inte att jag känner som jag brukar. Jag brukar bara känna att jag är en i mängden och att det inte är mig man hör av sig till om man vill göra något. Jag känner mig själv inte som ett första val. Sommaren är snart över och jag har långt ifrån gjort allt jag ville gjort, visst det är fortfarande ett par veckor kvar men ändå det är inte tillräckligt.

Nu är man snart tillbaka på Polhem igen och ska få träffa alla Spiffarna igen, några byter klass och så får vi några nya. Jag vill ändå inte börja skolan men ändå vill jag tillbaka bara för att få träffa Spiffs. Jag saknar sammanhållningen i klassen, jag saknar när vi flummar runt i skolan på rasterna, jag saknar när vi sitter på kajen och äter och oss feta. Så jag vill tillbaka men ändå inte!

När det väl gäller ser man vilka som verkligen bryr sig och vilka som bara vill att man ska tro att dom bryr sig. Jag som person har svårt att öppna mig för folk om hur jag egentligen mår, jag brukar oftast spela att allt är jätte bra och att det inte är något i mitt liv det är fel på.

Jag saknar det! det är inte dig jag saknar utan det vi hade, hur vi kunde ligga i sängen och bara känna varandras närhet, jag saknar till och med när vi bråkade, jag saknar att klia dig på ryggen och jag hatade verkligen det. Det är inte dig som person som jag saknar mest det är närheten som du gav mig. Jag visste att jag alltid kunde ringa dig om det var något hemma eller med kompisarna eller vad som helst. För jag viste att du alltid ställde upp för mig, men nu har jag inte det på samma sätt. Visst vännerna är underbara men det finns vänner men inte kan prata med allt om som jag kunde göra med dig. Jag behövde inte tänka innan jag sa det utan jag bara sa det, för du förstod hur jag menade även om det blev fel. Visst vi hade våra stunder när vi bråkade och inte ville veta av varandra men i helhet hade vi ett bra förhållande. Det var nog hitills det bästa året i mitt liv.

Men nu har jag vännerna och behöver bara tänka på mig själv, men det känns ändå tomt det känns som om jag alltid letar efter kärleken. Jag vet att det kommer när det kommer men jag saknar närheten så fruktansvärt så jag håller på att leta mig fram, och det går inte så värst bra har jag märkt. Så just nu får ja la njuta av singel livet, men jag kan inte göra det till 100% för det känns inte rätt. Eftersom jag inte är van vid det, men men man vänjer väl sig.

Just nu får jag leva för er mina underbara vänner för stunden betyder ni allt för mig! Ni är min fristad, det är er jag söker mig till när jag inte har det så bra hemma, jag vet att jag alltid kan luta mig mot er! Jag vet att ni alltid finns där för mig. Men det finns vissa som visar det men än andra. Ni som ringer mig när ni märker att jag kanske är lite kort på sms eller ni som tar med mig en bit bort för att prata när vi är med flera och ni märker att allt inte är som det ska. Jag blir bara så varm i kroppen när ni visar att ni bryr er så mycket om mig.