Jag är nu hemma igen efter att ha varit i Sundsvall en vecka. Vi skulle åka hem när jag började trivas där uppe, men det var ändå skönt att komma hem till alla här hemma. För jag har saknat er så otroligt mycket. Jag har en känsla i magen av att jag har saknat er mer än vad ni har saknat mig, men det är ju inte så konstigt för ni har varit flera som har varit kvar här hemma och jag har varit själv. Men nu när jag är hemma kommer allt bli som vanligt, men jag hoppas inte att jag känner som jag brukar. Jag brukar bara känna att jag är en i mängden och att det inte är mig man hör av sig till om man vill göra något. Jag känner mig själv inte som ett första val. Sommaren är snart över och jag har långt ifrån gjort allt jag ville gjort, visst det är fortfarande ett par veckor kvar men ändå det är inte tillräckligt.
Nu är man snart tillbaka på Polhem igen och ska få träffa alla Spiffarna igen, några byter klass och så får vi några nya. Jag vill ändå inte börja skolan men ändå vill jag tillbaka bara för att få träffa Spiffs. Jag saknar sammanhållningen i klassen, jag saknar när vi flummar runt i skolan på rasterna, jag saknar när vi sitter på kajen och äter och oss feta. Så jag vill tillbaka men ändå inte!
Lite av varje..
Det är inte alltid lyckligt slut..
När det väl gäller ser man vilka som verkligen bryr sig och vilka som bara vill att man ska tro att dom bryr sig. Jag som person har svårt att öppna mig för folk om hur jag egentligen mår, jag brukar oftast spela att allt är jätte bra och att det inte är något i mitt liv det är fel på.
Jag saknar det! det är inte dig jag saknar utan det vi hade, hur vi kunde ligga i sängen och bara känna varandras närhet, jag saknar till och med när vi bråkade, jag saknar att klia dig på ryggen och jag hatade verkligen det. Det är inte dig som person som jag saknar mest det är närheten som du gav mig. Jag visste att jag alltid kunde ringa dig om det var något hemma eller med kompisarna eller vad som helst. För jag viste att du alltid ställde upp för mig, men nu har jag inte det på samma sätt. Visst vännerna är underbara men det finns vänner men inte kan prata med allt om som jag kunde göra med dig. Jag behövde inte tänka innan jag sa det utan jag bara sa det, för du förstod hur jag menade även om det blev fel. Visst vi hade våra stunder när vi bråkade och inte ville veta av varandra men i helhet hade vi ett bra förhållande. Det var nog hitills det bästa året i mitt liv.
Men nu har jag vännerna och behöver bara tänka på mig själv, men det känns ändå tomt det känns som om jag alltid letar efter kärleken. Jag vet att det kommer när det kommer men jag saknar närheten så fruktansvärt så jag håller på att leta mig fram, och det går inte så värst bra har jag märkt. Så just nu får ja la njuta av singel livet, men jag kan inte göra det till 100% för det känns inte rätt. Eftersom jag inte är van vid det, men men man vänjer väl sig.
Just nu får jag leva för er mina underbara vänner för stunden betyder ni allt för mig! Ni är min fristad, det är er jag söker mig till när jag inte har det så bra hemma, jag vet att jag alltid kan luta mig mot er! Jag vet att ni alltid finns där för mig. Men det finns vissa som visar det men än andra. Ni som ringer mig när ni märker att jag kanske är lite kort på sms eller ni som tar med mig en bit bort för att prata när vi är med flera och ni märker att allt inte är som det ska. Jag blir bara så varm i kroppen när ni visar att ni bryr er så mycket om mig.
