Saaandrews...

För du vet, kärlek handlar inte om hur mycket man kan få, utan hur mycket man kan och vill ge. Det handlar inte om att ge upp, utan att hålla fast . Och det handlar inte om hur man säger "jag älskar dig", det handlar om hur man visar att det verkligen e sant!

Jag snodde den, men jag tyckte den var så bra.

Jag som trodde att denna sommaren skulle bli så bra, när jag var fri och kunde göra vad jag ville. Men inte det, utan denna sommaren har bara varit allmänt tråkig. Det har inte hänt så mycket som jag hade hoppats på. Allting började ganska bra. Men vet inte om det var ja som sabbade det eller om det var så som du sa? Men nu ska allting gå tillbaka till normalt igen. Skolan börjar och det är dags att vända tillbaka dygnet. Allting kommer bli lika tråkigt som vanligt.
Det känns som om allt har blivit bätte nu, nu finns det folk jag kan prata med igen och det känns bra. Men ändå det är något jag saknar, som sagt jag vill ha någon jag alltid kan luta mig mot. För känslan att ha någon där 24-7 är underbar, kanske inte alltid med för det mesta. Man vet i allafall vem man ska ringa när man har det jobbigt, eller vem man ska ringa när man har något kul att berätta. Man vet att det alltid är någon som är där och ställer upp och lyssnar, även hur ointresant det än kan vara. Jag behöver någon som alltid finns där. Men det kommer la någon dag när jag minst anrar det. Men men sånt är livet...

Jag vill bara skrika ut allt jag känner, tycker och tänker men då kommer allt bara att bli fel. För jag vet inte ens vart jag har mig själv längre. Allting har bara känts så konstigt nu på senaste, det finns så mycket i huvudet som bara måste ut. Jag orkar inte längre ligga i sängen på kvällen och inte kunna somna för att jag har för mycket att tänka på. Jag vill bara att någon ska ringa mig för att prata, eller gå på café med någon och sittar där i timmar och bara prata och allt.

Jag vill inte....

Just nu vet jag inte vad som är upp och ner i mitt liv, för det mesta känns fel. Jag känner mig så ensam, känns inte som om jag har någon att luta mig mot längre när jag mår dåligt... Det känns inte som om jag kan ringa någon och prata med om mina problem. Jag håller bara allting inom mig, och jag sprängs snart och bara börjar gråta. Förut kunde jag känna att jag var speciell för någon och att jag betydde något. Men nu är det inte ens någon som ringer till mig när dom har problem eller bara vill prata. För nu är jag helt själv... Det känns om att det alltid är jag som tar kontakt med folk om jag vill vara med dom, visst klart att jag också ska ta kontakt men det är vel inte bara jag som ska göra det? eller kanske har fel... Visst jag har inte bårkat med någon eller något sånt, men det är bara det att jag är typ bra kompisar med alla. Men det finns inte längre någon jag kan prata med om allt. För ni som känner mig vet att jag har jätte svårt att öppna mig för folk och berätta för dom hur jag mår. Men man måste ha en sån person i sitt liv. En man vet att man kan ringa även om klockan är 7 på morgonen eller 2 på natten. Det finns vissa nätter jag bara ligger vaken och tänker. Jag har så mycket inom mig med ingen att dela det med. Som sagt jag känner mig själv i min ensamhet..





Nu har jag äntligen kollar klart på sex and the city boxen, helt underbar serie. Men det har även fått mig att tänka på både kompisar och kärlek. Och just det där med kärleken, jag behöver nog veta att det är någon som tycker om mig för den jag är. Även om det är en kompis eller en kille, bara det är någon. Just nu hade det varit underbart med en kille som man kan ligga och krama på kvällarna eller ligga och prata i telefon i flera timmar.. Ha någon att dela allt med, men jag är nog ganska tillbaka dragen just nu, är så rädd att jag ska bli så sårad igen. Så som du sårade mig, allting kom bara som en shock. Jag hade inte ens en aning.

Men nu har det ändå snart gått tre månader sedan allt hände, men jag känner mig redo att gå vidare och försöka hitta någon ny. Men det är inte så jävla enkelt som man vill att det ska vara.

Kärlek det är bara för komplicerat! Varför kan inte ens sak som är så underbar bara vara enkelt? Visst ibland kan den var outhärdlig men det är oftast det man saknar när man inte har sin kärlek kvar. Varför är det så svart att vara ensam? Det enda man gör när man inte har någon, är att leta efter någon. Visst har man roligt när man är singel och vara fri. Den enda man behöver tänka på är sig själv, men ibland vill man behöva bry sig om någon annan. Konstigt nog är man aldrig nöj med det man har. Oftast är det underbart att ha någon vid sin sida, fast ibland kan det vara så att man tänker "fan va skönt det hade varit att vara singel nu" Men när man väl är det så vill man ha någon vid sin sida.
Kärleken är inte alltid som man vill ha den!