Kan inte ens komma hem utan att du skriker åt mig? Säg åt mig att du vill att jag kommer hem istället för att du skriker på mig när jag kommer hem. Jag orkar inte med att ha de så här mer...
Vad ska jag göra...
Nu har jobbet börjat igen och det är mycket i skolan, jag vet inte om jag kommer klara av båda. Men jag måste för jag behöver pengar och skolan har jag inget val, för jag måste ju gå i skolan i alla fall.
Nu sitter jag i Nathalies skola, hon sitter på lektionen men dom har ingen lärare, jag hade gått för länge sen.
Nu är det bara 3 dagar kvar tills jag fyller den meningslösaste åldern någonsin, 17år...
rädda mig...
Ne nu blir det till att stanna hemma... orkar inte vara ute längre eller i alla fall inte här... rädda mig...
Ska det vara såhär...
Jag gav det en chans för jag trodde det skulle bli bättre, men så fel jag hade. Jag försöker att inte bry mig men det går inte längre. Jag stänger ute allt och blir kall och tyst. Vet inte hur jag ska kunna förklara det utan att det kommer ut fel. Det enda jag kan göra är att hoppas att du förstår utan att jag säger något, för jag vill inte att allt ska bli fel...
Vad ska jag ta mig till...
Nu klarar jag inte av det längre, nu är allt bara för mycket, snart bryter jag ut i gråt kan inte hålla mig längre. Ni märker inte ens att jag inte är som vanligt, jag brukar vara gladare. Jag känner mig utstängd, förut var det alltid du och ja, men nu är det du och hon. Visst att ni kanske prata om era saker, men ni försöker inte ens göra så att jag kanske förstår.
Visst har jag kommit närmre er andra och det är underbart. Men vi kunde prata om allt med förut bara försvinner mer och mer. Ni hör inte ens av er längre, utan det får jag göra. Jag begär inte att det bara ska vara ni, men det ska väl inte heller bara vara jag ?
Jag som mådde så bra förut, vart tog det vägen? Vart på vägen tappade jag det ?
Jag har alltid funnits här om det var något, men nu när jag behöver någon att prata med finns de inte där...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
